På plats!
Är på jobbet nu. Har lite ont i magen, känner mig lite nervös. Det känns som att jag inte kommer ihåg NÅT, och så är jag helt ensam här utan någon att fråga också. Det känns inte jätteroligt.
Att jag även har insett att det nu är 1 år till nästa semester gör mig inte dagen roligare.
Hjälp mig att se saker från den ljusa sidan, för den finns en ljus sida, det vet jag.
Jag känner mig lite låg rent allmänt, och jag gillar det inte. Jag känner igen den här känslan, en känsla av rastlöshet och nästan tristess. Sommarens "stora händelse" har redan varit (alltså semestern på Mallorca) och nu är det som sagt bara jobb, jobb och åter jobb ända till nästa sommar. Jag vet inte varför det alltid blir så här, jag ser fram emot något så otroligt mycket, och när det är över så blir jag nästan lite deppig. Det är ju jättetråkigt att det ska vara så. Kan jag inte bara vara lugn och tacksam liksom? Måste det hela tiden hända något? Nej det måste det ju faktiskt inte.
Det är så lätt att sitta här och skriva dessa ord, men så svårt att leva efter dom.
Jag känner mig lite frustrerad, jag vill så mycket just nu, jag vill ta många stora steg som enligt alla "regelböcker" är på tok för tidiga att ta. Jag ser på hur mina vänner tar dessa steg och jag bara trampar vatten känns det som.
Jag vill känna att jag är viktig, att jag gör något viktigt och bra, och just nu känns det mest som att jag planlöst lallar runt som en 21-åring i stället för att planera inför framtiden som den 31-åriga kvinna som jag faktiskt är.
Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad exakt det är jag vill göra med livet. Jag vill göra något, något som jag inte har gjort tidigare, jag vill vara någon annan som jag aldrig har varit tidigare, jag vill ha en annan roll, för rollen jag har nu är inte så himla intressant om jag får säga det själv.
Gaah...svamlar jag, eller är det någon som förstår mig?
Jaja, livet blir väl vad man själv gör det till, eller hur? Ibland kommer det skruvbollar som kanske strular till det, men annars är det ju faktiskt bara JAG som kan bestämma hur jag vill att MITT liv ska vara. Det är kanske just det som är så jobbigt.
Nu ska jag ta och titta mig runt här lite, kanske hittar jag något jag kan sysselsätta mig med, för det är väldigt lugnt här idag....
Att jag även har insett att det nu är 1 år till nästa semester gör mig inte dagen roligare.
Hjälp mig att se saker från den ljusa sidan, för den finns en ljus sida, det vet jag.
Jag känner mig lite låg rent allmänt, och jag gillar det inte. Jag känner igen den här känslan, en känsla av rastlöshet och nästan tristess. Sommarens "stora händelse" har redan varit (alltså semestern på Mallorca) och nu är det som sagt bara jobb, jobb och åter jobb ända till nästa sommar. Jag vet inte varför det alltid blir så här, jag ser fram emot något så otroligt mycket, och när det är över så blir jag nästan lite deppig. Det är ju jättetråkigt att det ska vara så. Kan jag inte bara vara lugn och tacksam liksom? Måste det hela tiden hända något? Nej det måste det ju faktiskt inte.
Det är så lätt att sitta här och skriva dessa ord, men så svårt att leva efter dom.
Jag känner mig lite frustrerad, jag vill så mycket just nu, jag vill ta många stora steg som enligt alla "regelböcker" är på tok för tidiga att ta. Jag ser på hur mina vänner tar dessa steg och jag bara trampar vatten känns det som.
Jag vill känna att jag är viktig, att jag gör något viktigt och bra, och just nu känns det mest som att jag planlöst lallar runt som en 21-åring i stället för att planera inför framtiden som den 31-åriga kvinna som jag faktiskt är.
Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad exakt det är jag vill göra med livet. Jag vill göra något, något som jag inte har gjort tidigare, jag vill vara någon annan som jag aldrig har varit tidigare, jag vill ha en annan roll, för rollen jag har nu är inte så himla intressant om jag får säga det själv.
Gaah...svamlar jag, eller är det någon som förstår mig?
Jaja, livet blir väl vad man själv gör det till, eller hur? Ibland kommer det skruvbollar som kanske strular till det, men annars är det ju faktiskt bara JAG som kan bestämma hur jag vill att MITT liv ska vara. Det är kanske just det som är så jobbigt.
Nu ska jag ta och titta mig runt här lite, kanske hittar jag något jag kan sysselsätta mig med, för det är väldigt lugnt här idag....
Kommentarer
Postat av: Chris
jag tycker det låter som att du vill bli mamma :-)
Trackback
