Samvetet...
Idag efter jobbet hade jag lite små planer, men när jag gick därifrån så hade jag varken lust eller ork att göra något annat än att hämta Tindra och sedan åka hem. Det var inte pappas plan. Han stod i startgroparna och vi skulle tydligen på banken och på posten.
Jag vet inte varför, men jag blev så irriterad. Så orättvist irriterad på pappa. Jag kunde inte dölja det heller, så han fick stå ut med mitt humör, även fast han inte förtjänade det.
Jag tyckte (men sa inte exakt allt) att han har börjar ta mig för givet, att så fort jag är där ska jag "ställa upp" och hjälpa honom med diverse saker, stora som små. Häromdagen hade han lagt fram en avi och sa att jag kunde åka och hämta ut en grej till honom, att jag kunde ta hans pass som legitimation. Det var nästan en order liksom, inte "har du något planerat, eller skulle du kunna hjälpa mig med en sak?".
Samma sak idag. "Vi åker till banken, kom skynda, dom stänger halv fyra".
Hello? Jag har varit uppe sedan halv fem i morse, sedan suttit på en stol framför en dator i 8 timmar och inte gjort ett skit. Det är ca 100 grader varmt i min bil, och det sista jag vill just precis nu är att köra omkring som en chaffis. Jag ville bara hem sätta mig i duschen, grina en skvätt och kanske sova en stund och hoppas på lite mer energi efteråt.
Men, jag kunde ju inte bara säga allt det där, han var ju tvungen att uträtta sina ärenden, och efter en halvtimme ungefär så var jag lugn. Men jag hade så otroligt dåligt samvete. Jag visste att jag hade varit riktigt jäkla bitchig mot honom. Han hade blivit ett offer för mitt humör. Vet inte vad det är med mig, jag kokade verkligen inombords. För en ganska liten grej. Jag ska inte ens ha mens, så jag kan inte skylla på PMS. Han förtjänade det inte alls.
Senare, när jag kommit hem, så ringde jag och bad om ursäkt, även fast vi var ok när jag hade släppt av honom hemma. Han godtog min ursäkt, och han sa att han inte förstod vad mitt problem var. Men han sa att han kanske borde ha dubbelkollat med mig först.
Nu är detta det enda jag tänker på. Jag var så himla otrevlig mot honom, jag fattar inte varför. Jag antar att hela situationen med pappa gör mig upprörd och aningen rädd, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Allt skulle ju bli så bra när han flyttade, han skulle ju må så bra och han skulle vara så lycklig. Jag såg fram emot det, för det är det enda jag vill, men det känns som att det bara blir motgång efter motgång. Är det inte det ena så är det det andra.
Nu vet jag att han sitter hemma med en ny digitalbox till tv'n som han antagligen behöver hjälp med att installera, och eftersom jag var så dum idag så vågar han säkert inte ens fråga mig om det.
Jag orkar inte. Inte idag. Men jag lovar att jag kommer att ringa dit ikväll och fråga hur han har det, och då kommer mitt dåliga samvete att fråga om han behöver hjälp med något.
Åh va jobbigt allt blev.
Till råga på allt så ska jag snart tillbaka till jobbet och jobba i 1 1/2 timme. Jag gick ju tidigare igår och gjorde en deal att jag skulle komma och stänga ikväll (eftersom jag är så sjukt osocial och tråkig och inte har några andra planer en solig och fin fredagkväll så erbjöd jag mig).
Så nu måste jag torka tårarna och piffa till mig.
I'll be ok.
Jag vet inte varför, men jag blev så irriterad. Så orättvist irriterad på pappa. Jag kunde inte dölja det heller, så han fick stå ut med mitt humör, även fast han inte förtjänade det.
Jag tyckte (men sa inte exakt allt) att han har börjar ta mig för givet, att så fort jag är där ska jag "ställa upp" och hjälpa honom med diverse saker, stora som små. Häromdagen hade han lagt fram en avi och sa att jag kunde åka och hämta ut en grej till honom, att jag kunde ta hans pass som legitimation. Det var nästan en order liksom, inte "har du något planerat, eller skulle du kunna hjälpa mig med en sak?".
Samma sak idag. "Vi åker till banken, kom skynda, dom stänger halv fyra".
Hello? Jag har varit uppe sedan halv fem i morse, sedan suttit på en stol framför en dator i 8 timmar och inte gjort ett skit. Det är ca 100 grader varmt i min bil, och det sista jag vill just precis nu är att köra omkring som en chaffis. Jag ville bara hem sätta mig i duschen, grina en skvätt och kanske sova en stund och hoppas på lite mer energi efteråt.
Men, jag kunde ju inte bara säga allt det där, han var ju tvungen att uträtta sina ärenden, och efter en halvtimme ungefär så var jag lugn. Men jag hade så otroligt dåligt samvete. Jag visste att jag hade varit riktigt jäkla bitchig mot honom. Han hade blivit ett offer för mitt humör. Vet inte vad det är med mig, jag kokade verkligen inombords. För en ganska liten grej. Jag ska inte ens ha mens, så jag kan inte skylla på PMS. Han förtjänade det inte alls.
Senare, när jag kommit hem, så ringde jag och bad om ursäkt, även fast vi var ok när jag hade släppt av honom hemma. Han godtog min ursäkt, och han sa att han inte förstod vad mitt problem var. Men han sa att han kanske borde ha dubbelkollat med mig först.
Nu är detta det enda jag tänker på. Jag var så himla otrevlig mot honom, jag fattar inte varför. Jag antar att hela situationen med pappa gör mig upprörd och aningen rädd, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Allt skulle ju bli så bra när han flyttade, han skulle ju må så bra och han skulle vara så lycklig. Jag såg fram emot det, för det är det enda jag vill, men det känns som att det bara blir motgång efter motgång. Är det inte det ena så är det det andra.
Nu vet jag att han sitter hemma med en ny digitalbox till tv'n som han antagligen behöver hjälp med att installera, och eftersom jag var så dum idag så vågar han säkert inte ens fråga mig om det.
Jag orkar inte. Inte idag. Men jag lovar att jag kommer att ringa dit ikväll och fråga hur han har det, och då kommer mitt dåliga samvete att fråga om han behöver hjälp med något.
Åh va jobbigt allt blev.
Till råga på allt så ska jag snart tillbaka till jobbet och jobba i 1 1/2 timme. Jag gick ju tidigare igår och gjorde en deal att jag skulle komma och stänga ikväll (eftersom jag är så sjukt osocial och tråkig och inte har några andra planer en solig och fin fredagkväll så erbjöd jag mig).
Så nu måste jag torka tårarna och piffa till mig.
I'll be ok.
Kommentarer
Trackback
