Att tänka tillbaka.
Det slår mig ibland, att jag för en inte alls för lång tid sedan var så otroligt olycklig och ledsen. Jag levde i ett mörker dag ut och dag in. Jag trodde att jag aldrig skulle komma ut ur det. Jag hade aldrig upplevt hjärtesorg på det viset. Jag hade aldrig känt mig så krossad och ensam. Helt allvarligt alltså, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle ta mig ur det.
En liten del av mig undrar fortfarande ibland vad som hände, jag VET ju vad som hände, jag var ju där, men hur det kunde avslutas på det sätt som det gjorde. Hur han bara kunde stänga av och stänga mig ute. Vi som skulle ha allt tillsammans. Nu känns det så otroligt overkligt, som om att jag inte ens har känt honom, som att vi aldrig ens har varit tillsammans. Jag har inga bilder på oss kvar, ingenting som vittnar om att vi en gång var allt för varandra.
Det får mig att fundera på om det verkligen var äkta? Hur kan det ha varit äkta om det var så lätt att avsluta?
Det är så skönt att kunna tänka på detta, och skriva om detta, utan den där förbannade klumpen i halsen. Det är nästan så att jag skrattar lite åt det. Skakar på huvudet och tänker "va fan?!".
Jag funderar på honom ibland, och undrar om han är på samma sätt mot hans nya tjej som han var i början med mig. Osäker, för "på" och nästan jobbig. Undrar om hon tycker att det är ok, eller om hon tycker att det är jobbigt?
Jag kommer aldrig att glömma när vi såg varandra ute för ett par veckor sedan. Vi gick förbi varandra, vi var bara en halv meter ifrån varandra, vi tittade på varandra och gick bara vidare. En sån jävulskt sjuk - men skön - känsla.
Jag vet inte vart allt detta kom ifrån nu, jag tror att jag hörde en låt som fick mig att tänka tillbaka lite, en låt som jag grät många tårar till i december och januari. Nu kände jag ingenting.
Fy FAN vad skönt!
Jag är lycklig och jag mår bra.
Fy FAN vad skönt!
En liten del av mig undrar fortfarande ibland vad som hände, jag VET ju vad som hände, jag var ju där, men hur det kunde avslutas på det sätt som det gjorde. Hur han bara kunde stänga av och stänga mig ute. Vi som skulle ha allt tillsammans. Nu känns det så otroligt overkligt, som om att jag inte ens har känt honom, som att vi aldrig ens har varit tillsammans. Jag har inga bilder på oss kvar, ingenting som vittnar om att vi en gång var allt för varandra.
Det får mig att fundera på om det verkligen var äkta? Hur kan det ha varit äkta om det var så lätt att avsluta?
Det är så skönt att kunna tänka på detta, och skriva om detta, utan den där förbannade klumpen i halsen. Det är nästan så att jag skrattar lite åt det. Skakar på huvudet och tänker "va fan?!".
Jag funderar på honom ibland, och undrar om han är på samma sätt mot hans nya tjej som han var i början med mig. Osäker, för "på" och nästan jobbig. Undrar om hon tycker att det är ok, eller om hon tycker att det är jobbigt?
Jag kommer aldrig att glömma när vi såg varandra ute för ett par veckor sedan. Vi gick förbi varandra, vi var bara en halv meter ifrån varandra, vi tittade på varandra och gick bara vidare. En sån jävulskt sjuk - men skön - känsla.
Jag vet inte vart allt detta kom ifrån nu, jag tror att jag hörde en låt som fick mig att tänka tillbaka lite, en låt som jag grät många tårar till i december och januari. Nu kände jag ingenting.
Fy FAN vad skönt!
Jag är lycklig och jag mår bra.
Fy FAN vad skönt!
Kommentarer
Postat av: Anna
Härlig läsning! Fortsätt och NJUT och MÅ GOTT Pinglan :-)
Kram Anna
Postat av: Linda
HÄRLIGT!!!
Trackback
