Gårdagen.
Eller, jag börjar med förrgårdagen. Ganska sent på tisdagkväll så ringde min lilla pappa till mig. Han hade så ont i njurarna att han grät. Jag sa att jag skulle komma upp på momangen och köra honom till sjukhuset, men det ville han inte, utan han sa "har jag gått och haft ont i 2-3 veckor så kan jag klara mig i en natt till". Han hade ordnat med skjuts och hundvakt morgonen efter - alltså igår.
Jag blev ju så klart orolig, och åkte upp till honom i alla fall bara för att kolla av läget. Han verkade under omständigheterna ganska ok, och när jag ändå var där så passade jag på att gå ut på en promis med hans hund och sen kramade jag om pappa och sa att allt kommer att ordna sig och att han skulle höra av sig när han hade varit på sjukhuset.
Igår vaknade jag upp med världens jobbigaste huvudvärk, och en allmän känsla av förkylning i kroppen. Planen var att gå på lunch med mina kollegor, och förhoppningsvis orka gå till jobbet sen. Jag kände så fort jag började röra på mig att minsta lilla grej var en ansträngning för kroppen. Bläää!!! Men, jag gick till jobbet, vi gick till stan och åt, men jag kände att ju längre jag satt där, desto mer kallade sängen efter mig, så vi började ringa runt för att se om någon kunde ta mitt pass på eftermiddagen. Mitt i allt det där så ringer min mobil. Det var mamma. HOn frågade vad jag gjorde och jag sa att jag inte mådde så bra och att jag inte skulle jobba idag, och då sa hon "Jag mår inte heller så bra, kan du komma och köra mig till akuten?". Jag hörde direkt på hennes röst att det var allvarligt. Jag avslutade snabbt lunchen och ringde till A som kom och mötte mig och mamma på hennes jobb. Mamma hade extrem huvudvärk, och tidigare på morgonen hade hon känt att det "hände" något i huvudet, samtidigt som hon i några sekunder hade fått dubbelseende och nedsatt hörsel. Hon brukar aldrig ha huvudvärk annars, så hon ringde till sjukvårdsupplysningen och där rådde dom henna att åka upp till akuten.
Vi kom tid vid 14-tiden, hon fick komma in nästan direkt. Adam stannade kvar till kl 15, jag väntade tills en sköterska kom ut och kallade efter mig. Jag fick komma in till mamma som låg i en säng, hon hade en sladd i fingret och en från bröstet och en kanyl (eller vad det heter) i armvecket. Efter en stund kom en läkare och ställde lite frågor, och efter ytterligare en stund kom samma läkare tillbaka och sa att hon skulle skicka mamma på röntgen av hjärnan, och att hon skulle stanna kvar över natten Vi blev jätteglada över det beskedet, det var nästan så att vi var inställda på att hon skulle bli hemskickad med Alvedon typ.
Vid 17-tiden kom Uffe, mammas sambo, och då åkte han och jag hem och hämtade lite grejer till mamma, och så släppte han av mig hemma hos mig. Då hade jag alltså suttit på sjukhuset i 3 timmar ungefär. Jag intog soffa-och-filt-läge direkt.
Tidigare på dagen slog det mig. Jag hade både min mamma och min pappa på akuten på samma dag. Pappa ringde och berättade hans "status". Efter ett ultraljud så visade det sig att han hade en systa på ena njuren. Den var godartad, och han ska få träffa en urolog inom 2 veckor som ska ta över hans "ärende" och avgöra hur behandlingen ska ske.
Mamma ringde senare på kvällen. Röntgenbilderna visade ingenting, då kunde man alltså utesluta en propp eller blödning, men hon hade fortfarande inte fått svar på de 3 blodprover som dom hade tagit på henne, det får hon reda på idag.
Seriöst alltså. Det är när såna här saker händer som i alla fall jag inser att jag är vuxen, och att det faktiskt kan hända saker med ens föräldrar. Man ska inte ta någonting för givet, för man vet aldrig vad som kan hända. Nu verkar mina föräldrar ha haft tur - eller vad jag ska säga - och det är jag evigt tacksam över.
Jag är hemma från jobbet idag också, jag känner mig verkligen inte i form för att jobba. Näsan rinner och huvudet bankar, och som ett brev på posten så kom det lite mensverk också.
Joråsåatt....
Jag blev ju så klart orolig, och åkte upp till honom i alla fall bara för att kolla av läget. Han verkade under omständigheterna ganska ok, och när jag ändå var där så passade jag på att gå ut på en promis med hans hund och sen kramade jag om pappa och sa att allt kommer att ordna sig och att han skulle höra av sig när han hade varit på sjukhuset.
Igår vaknade jag upp med världens jobbigaste huvudvärk, och en allmän känsla av förkylning i kroppen. Planen var att gå på lunch med mina kollegor, och förhoppningsvis orka gå till jobbet sen. Jag kände så fort jag började röra på mig att minsta lilla grej var en ansträngning för kroppen. Bläää!!! Men, jag gick till jobbet, vi gick till stan och åt, men jag kände att ju längre jag satt där, desto mer kallade sängen efter mig, så vi började ringa runt för att se om någon kunde ta mitt pass på eftermiddagen. Mitt i allt det där så ringer min mobil. Det var mamma. HOn frågade vad jag gjorde och jag sa att jag inte mådde så bra och att jag inte skulle jobba idag, och då sa hon "Jag mår inte heller så bra, kan du komma och köra mig till akuten?". Jag hörde direkt på hennes röst att det var allvarligt. Jag avslutade snabbt lunchen och ringde till A som kom och mötte mig och mamma på hennes jobb. Mamma hade extrem huvudvärk, och tidigare på morgonen hade hon känt att det "hände" något i huvudet, samtidigt som hon i några sekunder hade fått dubbelseende och nedsatt hörsel. Hon brukar aldrig ha huvudvärk annars, så hon ringde till sjukvårdsupplysningen och där rådde dom henna att åka upp till akuten.
Vi kom tid vid 14-tiden, hon fick komma in nästan direkt. Adam stannade kvar till kl 15, jag väntade tills en sköterska kom ut och kallade efter mig. Jag fick komma in till mamma som låg i en säng, hon hade en sladd i fingret och en från bröstet och en kanyl (eller vad det heter) i armvecket. Efter en stund kom en läkare och ställde lite frågor, och efter ytterligare en stund kom samma läkare tillbaka och sa att hon skulle skicka mamma på röntgen av hjärnan, och att hon skulle stanna kvar över natten Vi blev jätteglada över det beskedet, det var nästan så att vi var inställda på att hon skulle bli hemskickad med Alvedon typ.
Vid 17-tiden kom Uffe, mammas sambo, och då åkte han och jag hem och hämtade lite grejer till mamma, och så släppte han av mig hemma hos mig. Då hade jag alltså suttit på sjukhuset i 3 timmar ungefär. Jag intog soffa-och-filt-läge direkt.
Tidigare på dagen slog det mig. Jag hade både min mamma och min pappa på akuten på samma dag. Pappa ringde och berättade hans "status". Efter ett ultraljud så visade det sig att han hade en systa på ena njuren. Den var godartad, och han ska få träffa en urolog inom 2 veckor som ska ta över hans "ärende" och avgöra hur behandlingen ska ske.
Mamma ringde senare på kvällen. Röntgenbilderna visade ingenting, då kunde man alltså utesluta en propp eller blödning, men hon hade fortfarande inte fått svar på de 3 blodprover som dom hade tagit på henne, det får hon reda på idag.
Seriöst alltså. Det är när såna här saker händer som i alla fall jag inser att jag är vuxen, och att det faktiskt kan hända saker med ens föräldrar. Man ska inte ta någonting för givet, för man vet aldrig vad som kan hända. Nu verkar mina föräldrar ha haft tur - eller vad jag ska säga - och det är jag evigt tacksam över.
Jag är hemma från jobbet idag också, jag känner mig verkligen inte i form för att jobba. Näsan rinner och huvudet bankar, och som ett brev på posten så kom det lite mensverk också.
Joråsåatt....
Kommentarer
Postat av: Anna
Vilken dag, såna där händelser är ju inget vidare. Skönt att allting verkar ha gått bra iaf. Ja man ska vara rädd om sina nära o kära, man vet aldrig vad som händer.
Hoppas Du är piggare och får en härlig helg!
Kram!
Trackback
